torsdag 26 november 2009

Serrano

Blogg den 25/11

Claes
Natten är magisk. De ljumma vindarna akterifrån driver båten fram i 9 knop.
Vi seglar fram i månstrimman. Några delfiner leker tafatt och Karlavagnen doppar nästan sin svans i havet. Solen börjat så stiga upp bakom oss med varma vindar från Sahara. Idag är det onsdag då vankas halvveckasfest. I kraftigt rullande fartyg steker Annette bacon och ägg till sju personer med nybakat bröd. Sällan har dagar börjat så bra. Då händer det… Blocket till lovartsgajen lossnar, alle man på däck. Oscar har förutseende hissat storsegel varför den kommer ner i sin strumpa utan skador. Vi finner att strumpan utsätts för stort slitage med små hål från block i toppen, dessa lagas av Oscar och Claes.
Vinden stabil varför vi seglar vidare med stor och spirad genua. Morgonarbetet är knappt avklarat innan 1:a lunchen är serverad. Vad sägs om sallad med egen stor hängande Serranoskinka. Vi har kommit in i våra rutiner och vakter, vilket innebär att ibland sovs det på de mest konstiga tider. Men det går an att sova på akterdäck medan kroppen sakta blir nyrostad. Vi finner ut att vi ligger bra till, och om vi inte leder så har vi i alla falla 200 båtar bakom oss. .
Efter lunchen sjungs det ett par stärkande sjömanssånger. Kvällen sänker sakta sig ner och vi vet inte riktigt i vilken tidszon vi befinner oss, varför vi bestämmer oss för att fundera över natten när vi skall ställa om klockor. Vi närmar oss sakta Karibiskt tempo. Kvällen avslutas med att Oscar spelar gitarr, och rekordsnabbt har lärt sig 7 ackord. Sjömansvisor ekar över Atlanten.

Oscar
Jag och Eric stack ju ut hakan lite inför avfärden och var beredda att axla hela matpucken med enbart infångad fisk. Hur har det då gått för oss? Jag vi har försökt och försökt men utan någon vidare lycka. Tråkningarna från Claes och Gert har haglat tätt. Ständiga frågor om hur det går med fisket. Vi har alltså nu i tre dagar släpat två drag bakom båten i nästan 300 sjömil (Dygnets alla ljusa timmar) utan ett enda litet hugg. Vi har spanat efter sjöfågel och hoppats att: finns det sjöfågel finns det små fiskar. Finns det små fiskar, finns det stora fiskar. Och det är dem vi ska ha! Samma hopp har tänts när någon siktat flygfisk. Fiskeolyckan består. Jag och Eric befarar att vi gjort rookie-misstaget och tagit ut segern i förskott. Dumt! Nästa som gäddfiske med Börje (morbror). Mycket snack och lite/ingen fisk.
Men nu till vändningen! Idag har det varit action på linorna. Det hela började med att vi käkat Serranoskinka från ben och det överflödiga fettet skulle slängas över bord. Vi hänger på lite sovel på våra krokar och mäskar med de större fettbitarna. Av sovel blir man kladdig och nere på dass, för att tvätta händerna, hör jag Claes skrik om NAPP! På kroken har vi fått vad jag tror är någon form av tonfisk. Kampen blev hård och jämn men besten gick segrande. Den lyckades kroka av sig själv i ett av sina hopp. Hela dramat finns filmatiserat på Gerts HD-kamera och man kan tydligt se hur min eufori byts mot djup besvikelse. (Den officiella historian är att jag släppte i väg den lilla fisken som den sanna djurvän jag är.)
Fisket låg naturligt lite på is på eftermiddagen efter denna besvikelse men vetskapen om att det finns fisk och att den gillar våra beten väcker hopp. Vi väljer att satsa stort och kasta ut en tredje rev, för att helgardera. Vi var ett tag inne på att Atlanten var utfiskad eller som det skulle stått på Aftonbladet: FISK CHOCKEN! Alt ALL FISKEN SLUT.
När solen precis gått ner vevar Eric in de tre revarna och finner inte så lite snopet att alla tre dragen är borta. Tafsarna ser ut som avslagna gitarrsträngar, och ska jag få låta meddela att det är grov utrustning. Vi påminns av att vi inte är i någon insjö och fiskar, utan här ute finns monster.
Imorgon skall vi vinna fajten! Peppar, peppar.