måndag 25 januari 2010

Ensama i WI

Dags för en blogg

Efter 10 ofrivilliga laydays i Le Marin på södra Martinique är vi åter ute på havet.
En nervmuskelinflammation gjorde skepparen obrukbar och vår förre skeppsläkare Claes Möller fixade förtur till ortopedavdelningen på sjukhuset i Forte France. Beordrad vila och ordinerades häftiga tabletter.
Vi har seglat 3500 sjömil sedan vi lämnade Las Palmas, varav 2816 tog oss över Atlanten.
Det gjorde vi med över 8 knop i SNITT.
På ARC (Atlantic Rally for Cruisers) hade vi 200 båtar bakom oss och 15 kom i mål före oss i St Lucia, Västindien. Detta rendera i ett 3:e pris i vår klass.
14 dagar har aldrig gått så fort.
Enda skadorna var 2 kastblock och 2 lattor och Eric brände sig lite på ett löpande skot.
Det är ju fantastiskt vad 7 man (1 kvinna) kan åstadkomma tillsammans i en båt 24 timmar om dygnet i 14 dagar.
Trimma, segla, laga mat, diska, städa, tvätta, navigera, interneta, studera stjärnorna, måne, diskutera livet och berätta historier och fiska och få napp. Gert hann dessutom med att ge gitarrlektioner till Oscar och Eric. Gitarren donerade till båten.
Det finns inte utrymme att lovorda varken besättning eller segling tillräckligt på denna blogg.
Samstämmigheten om en fantastiskt positiv upplevelse är nära nog 100%.
Bara detta att segla spinnaker eller Parasailor som den heter 2000 NM.
För att inte tala om att köra rakt in i mörkret med + 12 knop utan att ha en aning om vad som är framför oss……..
Nu har vi på 2 månader serverat 400 frukostar ombord, gjort 20.000 liter vatten till dusch, dricka, tvätt och disk.
Vi har gjort 1000 koppar kaffe, 500 koppar te. Kylen har kylt 1500 öl och dricka.
För att klara detta har vi gjort av med ca 1000 kilowatt timmar.
Förutom att vi får kall öl och glass, seglar vi alltid med max navutrustning, autopilot, logg, ekolod, vindinstrument, chartplotttrar, radar, AIS, VHF, Sat com och varmvatten i duschen.
Hela båten är utrustad med LED lamport sånär som motorlanterna som ständigt lös upp spinnakern på natten.
På 2800 sjömil såg vi bara 3 fartyg, så lanternföringen var inte så viktig som spinnakern.
700 NM har vi redan seglat i Västindien sedan målgång och det är väll 200% av vad snitt svensken seglar på en säsong.
Vi strävar efter att alltid göra + 30 NM på 4 timmars vakterna.
Det enda man behöver ta på sig på vakten är en Life Tag som automatiskt larmar om du går över bord eller kryper ner i kättingboxen samt på natten gäller förstås flytväst.
Ingen fick heller vara på däck i mörker utan skepparens OK och vid rodret.
Efter att ha varit 7-8 personer ombord i 2 månader seglar vi fn ensamma efter Martinques kust med Guadelope som mål. 130 NM är ju ingenting. Vi ser alltid nästa ö även om den ligger 50 NM bort.
Tänk dig att se Skagen från Långedrag och inga grund, med stadig halvvind på 6 – 12 m/s. Det är som en stor hårtork i ett varmbad.
Tillbaka till dagsläget den 16 januari, så ligger vi på svaj i St Pierre på Martinque. Att se och höra hela byn och landskapet utan en kr i hamnavgift är skönt.
Vi seglar sedan vidare till Dominca, för att återuppleva gamla minnen från 1997.
Efter detta seglar vi till Guadelope för att hämta upp goda vänner.
Varma seglarhälsningar
Allt väl ombord.
Annette och Anders

15/12 Med fördröjning

Annette:
Målgången blev spännande. 4 minuter efter oss korsade ytterligare en båt mållinjen.
Efter målgången kom en ARC båt ut med Rom Punsch och frukt. Vi firade målgången med champagne och Rom Punsch.
Kändes skönt att äntligen vara i mål. Vi gick dock inte in och lade oss i hamn utan ankrade upp utanför för att få möjlighet till ett bad före frukost dagen därpå.
Efter frukost gav vi oss in till Rodney Bay där ARC personal välkomnade oss. Sopor som vi samlat på oss under Atlantresan hämtades. Stämningen var hög. Sedan började saneringen av båten. Efter 14 dagar till sjöss är det framför allt pentryt som behöver en ordentlig rengöring. Hela båten rengjordes dock.
Alla lakan och handdukar lämnades in för tvätt, även om vi kört några maskiner under resans gång.
Lunch i land. Kändes ovant att inte äta ur en djup tallrik med sked.
Första natten på 14 dagar då båten inte lutar eller vajar åt olika håll. Sköönt…
Gert:
Sista dygnet i ARC-seglingen bjöd på fantastisk segling. Vi gjorde 223 nm de sista 24 timmarna innan målgång. God vind, rätt segel och handstyrning och lite extra adrenalin gav en snittfart på nästan 9,3 knop sista 24 timmarna. Det var en av mina större seglingsupplevelser störta fram i natten med fullt ställ uppe (mer än 300 kvm) i nästan kulingvindar och ändå känna att man har full koll. Märkvärdigt bra segel, den där Parasailorn som Annette har köpt.
In i det sista (de 3-4 sista dygnen) tävlade vi mot en italiensk 65-fotare, Bradamante. Även om det här egentligen inte var en tävling så blev det ändå så över tiden. Att slå Bradamante med 4 minuter på mållinjen var häftigt!
Vi gick i mål strax efter midnatt och trots den sena timmen kom Tim Wright, båtfotograf, ute i en lite gummibåt och plåtade oss. Vi plockade ned segel och ankrade upp i bukten utanför marinan. Ett tips vi fått i Las Palmas, för att man ska hinna njuta av ankomsten och ta ett morgondopp när man vaknar. Osannolikt nog kom arrangörerna ut med en välkomstpåse mitt i natten. Där fanns kyld Rum Punsch, en magnum Heineken, en fruktskål, en keps och en regn-cape. De sista förstod vi inte riktigt hur man skull använda med resten slank ned ihop med lite Champagne och annat gottis. Det var stort att sitta och titta på fastlandet efter de sista 14 dagarna till sjöss.
Dagen efter tuffade vi in till marinan i Rodney Bay Marina. Den har de senaste åren tydligen genomgått en stor förändring till det bättre och hade nu plats för säkert 300 båtar av normalstorlek plus en kaj för super-yachts. Livet vid kaj skiljer sig dock inte så mycket mellan Rodney Bay, Borgholm eller Marstrand. Skyltarna på krogarna är på ett annat språk och människorna talar annorlunda, annars är det mesta sig likt så efter någon dag hade vi kajröta upp till anklarna, hade städat igenom båten och oss själva, köpt cyklop och fenor. Kort sagt vi var redo för etapp II på vår resa: semester i Paradiset.
Marigot Bay
Första anhalten var Marigot Bay, lite söderut på StLucia. En liten oas i en djup vik, där engelsmännen enligt historien gömde sin flotta för sin motståndare. Här fanns en liten gullig restaurang precis vid vattnet där vi njöt vår middag. På dagen hade vi gjort en expedition in mot landet, vilket var en lång vandring i uppförbacke och sol, belönad med en kall pilsner i strandkanten när vi väl var tillbaka.
Soufriere
På StLucia finns två höga sockertoppsliknande berg, Les Pitons. Vi försökte hitta ankarplats mellan dem men fick gå tillbaka till viken innan som låg utanför en liten by som heter Soufirere. Namnet kommer av svavelhalten i berget.
Här gjorde vi bekantskap med Steven, en av dessa båtägande entreprenörer som möter en när man kommer till en hamn här. Steven ordnade bojplats, sålde 3 fäsrak humrar som hans mamma tillagade med alla tillbehör och ordnade slutligen en guidad tur till de varma vattenfallen avslutat med en kort guidad tur genom staden som var helt befriad från turistanpassade besöksmål. Staden kändes helt genuin och gav en liten bild av hur människorna här bor och har det.
På torget hade de direktsändning för lokalradion och Anders blev intervjuad på stående fot. Inslaget filmades och skulle sändas på kvällen. När Anders i framtiden hänvisar till ”känd från radio och TV” så vet ni vart det kommer ifrån.
Vieux Forte
En skithamn kort och gott. Gunnar mönstrade av, vilket var tråkigt. Vi svingade 180 grader i ankarkättingen och drog av en avlastningslina som skulle tåla 3 ton. Mycket märkligt med vindar mellan 2-20 m/s. Orolig natt.
Bequia
En förtjusande ö där vi la oss i Admirality Bay och njöt av en god middag iland. Nästa dag var layday, dvs vi gjorde inte ett vettigt skapandes grand, mer än att njuta av omgivningarna, bada och hänga på båten.
Morgonen efter gick grabbarna runt ön med båten och vi gamlingar tog en promenad över ön till Friendship Bay. Ett litet paradis i sig, utan kommers. En strand, en bar/restaurang och sen var det inte mer. Till och med jag lyckades tagga ned och spendera någon timme i en solstol. Vi åt en utsökt middag hos de svenska krögarna och gjorde tidig kväll.
Kvällar
Kvälllarna ombord blir korta. Vi harm ed oss den svenska vanan att man går och lägger sig på sommaren när det varit mörkt någon timme. Skillnaden är att här är klockan då ca 21. Inget nattsudd här inte.
Mayreau
En liten gullig ö innanför Tobago Cays korallrev. Vi knallade upp på ön ioch på krönet av ön satt tre små skolflickor i 8-12 årsåldern. Deras mamma sa åt dem att visa oss utsikten. Sagt och gjort tog de var och en av oss i handen och ledde oss först till kyrkan och därefter runt knuten dör en otrolig utsikt över bl a Tobago Cays och Union Island öppnade sig. Det såg onekligen väldigt rart ut att se Anders och Claes med var sin ivrigt pratande liten skoltjej i handen. Dom ville inget hellre ön att få visa hur vackert det var. Vi pratade sedan en stund med dem och mamman och insåg snabbt att de kunde väldigt mycket mer om oss än vi om dem. ”Sverige ligger mellan Norge och Finland” – inte någon stans i Europa!
Tobago Cays
Hästskorevet i Tobago Cays är vida berömt och bjuder fantastisk snorkling bland korallrev, akvariefiskar (fast här är dom liksom inte i akvarie, vilket är konstigt) och sköldpaddor. Revet hindrar Atlantens vågor från att rulla vidre och man ligger för ankar innanför revet med utsikt rätt ut i havet. Bakom oss låg några idylliska små öar med sandstränder som hämtade ur en reklamfilm.
Mitt i alltihop dök det upp två amerikanska motorbåtar, tre våningar höga och med upplights, dowlihgts, högtalare och deckhand. Lite patetiskt men de dämpade sig framåt aftonen.
Vi beställde grillad hummer av Romeo och han dök upp med en sällsynt god hummer som han grillat själv och smaksatt med vitlök och annat gottis. Det var sällsynt gott och en stor upplevelse att sitta i solnedgången och njuta av detta.
Wallilabou Bay
Dags att vända kosan hemåt. Vi startade hyfsat tidigt på morgonen och njöt av fantastisk segling. 5-7 m/s och 6-8 knop. Framåt eftermiddagen nådde vi Willilabou Bay, där man spelade in stora delar av Pirates of Caribien. En del kulisser och husen skådespelarna bodde i står kvar. Tyvärr har ingen haft råd att underhålla eller gör något av det, så mycket kulisser har tagits bort. I och för sig himla fräckt att smälla upp kulisser hos folk och sedan bara lämna dem kvar. Fast man vet ju inte hur det där gjordes upp förstås.
Vi gick upp på den lokala baren där vi trodde det skulle vara happy hour. Det visade sig vara rabatt på en EC dollar på ölen och de som serverade verkade inte så happy så vi beslöt att äta ombord, där Oscar och Claes tillredde en suverän Ceasar’s sallad, till vilken Annette letade fram ett av de utsökta rödvin som gömmer sig ombord på båten. I detta fall i min garderob tror jag.
Efter middagen lite musik quiz. Ganska ojämn fördelning av musikkunskaperna i besättningen så det slutade med att domarna vann med en poäng.
Rodney Bay
Imorgon når vi tillbaka till Rodney Bay där Bosse Bergström, som tydligen är en berömd kock, bjudit in oss att delta i ett svenskt julbord på hans krog the Edge. Hemlängtan börjar tränga sig på. Jag pratade idag med Linn som berättade att det fanns gott om snö hemma. Svårt att tänka sig när man är här, men det ska bli härligt att komma hem och träffa familjen och fira en förhoppningsvis vit jul.
På lördag flyger Claes och jag ut till Martinique och vidare därifrån till Paris. Hemkomst till Arlanda söndag kväll.
Några tankar
En resa som denna gör man inte ofta. Först veckan av förberedelser på Kanarieöarna. Inte mycket rast och ro men ett bra sätt att förbereda sig samtidigt som vi bunkrade båten.
När vi väl gav oss iväg kände i alla fall jag mig redo. Det gav också möjlighet att vara helt närvarande hela vägen över. Jag tror aldrig att 14 dagar i mitt liv gått så fort, men jag njöt av varje stund.
Efter att faktiskt ha seglat till en annan kontinent över 4 tidszoner var det väldigt skönt att få uppleva den nya kontinenten och ta det lugnt som vi gjort. Här är vackert, varmt, trevligt, gott och det mesta som man kan önska sig. Nu känns det dock väldigt lagom och suget att få åka hem till familjen och med lite nya ögon hitta rätt i vardagen igen. Perfekt timing!
Det är en mycket nöjd man som sätter sig på flyget på lördag!