onsdag 12 maj 2010

Ny blogg :)

Blogg Marigot Bay 11 maj -10

Att redogöra för alla uteblivna bloggar är varken kul eller givande.
Hälsa och familjeskäl har fört oss till Sverige.

Nu är vi sedan 1 vecka ombord igen och har upplevt både Sainte Anne på Södra Martinique och Pigeon Island i Rodney Bay där årets evenemang, St Lucia Jazz Festival, gick av stapeln. Ett gigantiskt evenemang.
Vår vän Albe Francois har inte bara tittat till vår båt utan överlämnat den i ”Nyskick”.

Vädret har blivet varmare och det är över +28 grader i vattnet. I luften så varmt att man ibland tycker att det kommer varmluft från ACn., vilken vi kör oftare än tidigare.
Det finns mycket att serva ombord efter 1200 övernattningar sedan vi sjösatt i April 2009. Med tanke på att vi utnyttjat Victory Too ca 20 gånger mer än en normalt seglad båt, så är vi lyckligt lottade med kvalitet på grejorna rakt igenom.
Till skillnad från tidigare är vi ”bara” 2 ombord och sänkt tempot så att det kan bli tid till lite läsa och en blogg.

Vi har dock klarerat ut från Marigot Bay för att ta oss till Bequia med start när solen går upp 05.50 för att hinna göra ca 55 M utan att stanna på St Vincent som inte är världens bästa ställe.
Ikväll blir det att äta ute (inne finns inte) men det är live music där.

Allt väl ombord.
Varma hälsningar
Annette och Anders

måndag 15 februari 2010

Tänk vad ett snapsglas kan göra




Lördag 13 februari

Vår position är Pigeon Island, W Guadeloupe, där Cousteau gjorde många fina undervattens filmer. Det går normalt många båtar med dykare och snorklare till Pigeon Island, men idag är det svår dyning så de är svårt att få ombord folk från piren. Vågorna slår högt. Vi ligger på redden och märker inte så mycket och av detta. Vi tar vår dinge ut till Pigeon Island. Fin snorkling med många vackra fiskar.

I morse var båten grå. Nedfall av fin aska från Vulkanen på södra Monserat är aktiv och en annorlunda vindriktning har fört sotet hit.
När vi seglade förbi häromdagen på väg till Antigua i lovart om Monserat så var synen läcker, en vulkan på 10 M som ständigt ger ifrån sig rök och damm, en Jätte skorsten, otroligt!

En försommar när vi seglade med våra vänner från Norrköping, Eva och Göran, konstaterades vid sillunchen att det fattades ett snapsglas inköpt på Antigua. Jag berättade att det var en födelsedagspresent från Annette och Oscar, när vi var på Antigua över nyår 2003. Göran med horisonten långt borta sa: ”Det är väl bara att segla dit och köpa nytt.” Nu har vi gjort det, nästan lika som förr med lika fina fiskar som man finner på korallreven.

Vi fick ett vintrigt sms från Berit med bild från Marstrand, vacker väder, is i hamnen och minus 10 grader. Här är det normalt 28 grader varmt. Just nu plaskade det i vattnet och en nyfiken sköldpadda tittade upp. De dyker ofta snart igen, men de ger ett trevligt inslag. Det gjorde också valarna vi såg igår på bara ca 200 meters håll. De sprutar verkligen fontäner när de andas och då förstår man att de är gigantiska bestar man gärna håller sig på avstånd från. Detta gäller särskilt när den stora stjärtfenan går i luften då de dyker. Att få en hit där är nog värre än att gå på grund.

Antigua, English Harbour med bla Nelson Dockyard är en naturlig Hurricane Safe hamn med en fin atmosfär där vi låg på redden 2 nätter.
För att ge bilden av hur ”stort” det är, så räknade vi 22 st Röda topplanterna. Det har man om masten (för flygets skull) är minst 50 meter hög. Jag tror inte vi kan samla ihop så många i hela Skandinavien. Bland dessa segelbåtar fann vi båtar som Ranger och Valsheda, men även världens största En mastare Mirabella, vars skrov lätt rymmer en Engelsk dubbeldäckare. På Mirabella kryllade det av både besättningar, ingenjörer, mekaniker, hantverkare och oändligt med putsfolk. Den största båten utan hyrd besättning var nog Victory Too ändå.

För att det skall vara tryggt, bekvämt och trivsamt måste allt fungera väl ombord såsom kyl, frys, pumpar, elektronisk watermaker, hydralik, winschar och generatorer. Sedan vi lämnade Sverige har vi seglat ca 7500 Miles, motsvarande ca 220 x Marstrand-Skagen och allt har fungerat väl.

Det blåser nästan alltid NO-SO och man ankrar i lä dvs Väst om öarna. Allt från Grenada och norrut. Överallt allt finns det höns som går mer eller mindre fritt på gatorna och då finns det givetvis också en Tupp eller flera. Dom har det gemensamt att inte kunna klockan. Man garderar sig med att gå tidigt till sängs för att vara uppe med Tuppen.

På vår väg söderut har vi ankrat vid Il de Sainte, en fransk ögrupp och där finns en fantastisk krog på stranden. Där fanns det igår Hummer meny. Krögaren/Kocken hämtade allteftersom, humrarna han hade i en bur som stod i vattnet på stranden, ca 3 m från vårt bord. Även på bättre ställen är klädseln Casual dvs shorts och pikétröja och mer behöver man heller inte för värmens skull. När det är kyligt blir det ca 24 grader på natten.
Som Fralleman tar man dingen till Boulangeriet och får färska krispiga baguetter och varma croissanter. De med smör på……
På lördag är vi på Martinque för att få ombord vänner från Ledberg, Peter, Birgitta och Louise. Dom säger sig redan ha resfeber. Hur skall det gå i värmen.

Vulkandammet har avtagit, så nu får vi hosta mineraler och städa ALLT. 500 liter vatten har redan gått åt för att spola båten ovan ifrån.
50 cm tjock is i Smögens hamn är inte bättre.

Allt väl ombord

Varma hälsningar
Annette och Anders

måndag 8 februari 2010

Sköna februari

Nu går fullmånen upp en stjärnklar himmel.
Igår gick temperaturen ner under 24 grader, vilket är väl nästan rekord.
Med familjen Hanson, Åsa, Patrik, Vincent, Helois och Walter ombord hade vi en fantastiskt trevlig vecka.Under denna vecka fick vi de första regnskurarna av kaliber och kände inte att det var som vanligt.
Ile de Saint ca 20 M syd om Guadelope var första anhalten. Fortfarande franskt med franska baguetter, croissanter och pain au chockolat som finns att inhandla från kl 07.00 på boulangeriet.

Beslutsvåndan låg i om bad gällde före eller efter frukost. Eftersom Annette gjorde stor fruktsallad hann vi med både och.
28,4 grader gör att lille Walter med sina flytdynor på överarmarna känner sig både trygg och bekväm.Den närliggande sandstranden gjorde hink och spade sin rätta. Klart verkade det som att det var ett omvänt förhållande mellan ålder och energiförbrukning på stranden.Värmen kräver ständig koll på vätskebalansen. Ett intag om ca 2 liter vatten per dag är normalt.

Dominica ytterligare ca 25 M söderut är en självständig stat sedan 1995 blev då fritt från Greate Britain. 2 år senare hemsöktes ön av David en förödande orkan som kostade många liv och mycket stor ekonomisk skada. Många länder har givit sitt stöd bla USA, Kina och Venezuela. Tidigare ”ägare” GB och Holland har visat ointresse.
Gänget ombord på Victory Too fick dock en guidad tur med Edison, som gav oss mycket visdom när han tog oss upp för Indian River.
Numera får båtarna uppför Indian River endast använda åror. Inga utombordare är tillåtna. Vid vändpunkten på Indien River finns en bar, en belöning för den miljömedvetna.

Middag avnjöts på Big Papas restaurang 10 meter från strandens brus och goda fiskrätter, eller rättare sagt skaldjur, Mums!
Nästa dag gör vi en Heldagstur runt Dominica. Guide denna dag var ”Budha” Fransois. En Dominica native med bla 6 års universitetsutbildning i botanik. Så mycket kunskap som Budha förmedlade, går inte att beskriva, men att se honom med en liten sten knäcka upp en kokosnöt han fann vid vägkanten inger respekt. Både mjölken och kokosen var nice. Det går att leva på vad naturen erbjuder!

Allt ifrån djungel till tropisk regnskog. Viss bambu växter 4-11 m/år. Dominica har nederbörd på mellan 1-3 inches/vecka. Översatt i snö blir det min. 50 x 25 cm om året dvs 12 – 36 meter….
Budha hade även erfarenhet av både havssegling och utförsåkning.
128 år blev en dam på Dominica. Budha åt samma kost som denna dam. När vi jämförde våra kostvanor låg vi enl. Budha ganska bra till. Skillnaden var kött, öl och vin. Om detta betyder 30-35 år på livslängden är valet enkelt. Om inte annat är det ganska sent att välja om…
Förutom all info om miljö, botanik, kultur och tradition fick vi bada i Sötvatten (de har 365 åra som rinner ut i havet). Vi fick även en massagedusch i ett häftigt vattenfall i djungeln. Snacka om att känna trycket.
Dominica är mycket miljöinriktat trots sin låga BNP, men de har förstått att deras orörda, oförstörda natur är en långsiktigt oersättlig resurs. Strategin är klar. Bevara Dominica som det är.
Tips: Sätt Dominica på ”Places to visit before You die!”
Inte skriver man gärna om misstag, men om det bara gäller några EC dvs valutan som gäller de ej franska öarna i Västindien East Carribean dollars (2,68 EC=1 US dollar).
Nästa dag beställde vi färskt bröd av en lokal man som uppsökt vår båt. Han kom som avtalat, men brödet var köpt på Supermarcadon och ej lilla kvartersbageriet. Brödet var i plastpåse och datummärkt förrgår…. Det är inte läge för reklamation utan bara att gilla läget och rosta gårdagens överblivna bröd.
Nu har månen gått så högt på himlen så att den inte syns ovan Biminin, kl är 21.30 m a o läggdags.

Vi lever med solen som går upp och ner vid 6.
Mätt av Biff Rydberg, gjord på råvaror från Gran Canaria känns måndagen välkommen med lite ordinarie arbete.
Det är en devis, att 1 dag till havs kräver 1 dag i hamn.
Alltid är det något att stå i.

Livet ombord är ljuvligt.

Varma hälsningar
Annette och Anders

måndag 25 januari 2010

Ensama i WI

Dags för en blogg

Efter 10 ofrivilliga laydays i Le Marin på södra Martinique är vi åter ute på havet.
En nervmuskelinflammation gjorde skepparen obrukbar och vår förre skeppsläkare Claes Möller fixade förtur till ortopedavdelningen på sjukhuset i Forte France. Beordrad vila och ordinerades häftiga tabletter.
Vi har seglat 3500 sjömil sedan vi lämnade Las Palmas, varav 2816 tog oss över Atlanten.
Det gjorde vi med över 8 knop i SNITT.
På ARC (Atlantic Rally for Cruisers) hade vi 200 båtar bakom oss och 15 kom i mål före oss i St Lucia, Västindien. Detta rendera i ett 3:e pris i vår klass.
14 dagar har aldrig gått så fort.
Enda skadorna var 2 kastblock och 2 lattor och Eric brände sig lite på ett löpande skot.
Det är ju fantastiskt vad 7 man (1 kvinna) kan åstadkomma tillsammans i en båt 24 timmar om dygnet i 14 dagar.
Trimma, segla, laga mat, diska, städa, tvätta, navigera, interneta, studera stjärnorna, måne, diskutera livet och berätta historier och fiska och få napp. Gert hann dessutom med att ge gitarrlektioner till Oscar och Eric. Gitarren donerade till båten.
Det finns inte utrymme att lovorda varken besättning eller segling tillräckligt på denna blogg.
Samstämmigheten om en fantastiskt positiv upplevelse är nära nog 100%.
Bara detta att segla spinnaker eller Parasailor som den heter 2000 NM.
För att inte tala om att köra rakt in i mörkret med + 12 knop utan att ha en aning om vad som är framför oss……..
Nu har vi på 2 månader serverat 400 frukostar ombord, gjort 20.000 liter vatten till dusch, dricka, tvätt och disk.
Vi har gjort 1000 koppar kaffe, 500 koppar te. Kylen har kylt 1500 öl och dricka.
För att klara detta har vi gjort av med ca 1000 kilowatt timmar.
Förutom att vi får kall öl och glass, seglar vi alltid med max navutrustning, autopilot, logg, ekolod, vindinstrument, chartplotttrar, radar, AIS, VHF, Sat com och varmvatten i duschen.
Hela båten är utrustad med LED lamport sånär som motorlanterna som ständigt lös upp spinnakern på natten.
På 2800 sjömil såg vi bara 3 fartyg, så lanternföringen var inte så viktig som spinnakern.
700 NM har vi redan seglat i Västindien sedan målgång och det är väll 200% av vad snitt svensken seglar på en säsong.
Vi strävar efter att alltid göra + 30 NM på 4 timmars vakterna.
Det enda man behöver ta på sig på vakten är en Life Tag som automatiskt larmar om du går över bord eller kryper ner i kättingboxen samt på natten gäller förstås flytväst.
Ingen fick heller vara på däck i mörker utan skepparens OK och vid rodret.
Efter att ha varit 7-8 personer ombord i 2 månader seglar vi fn ensamma efter Martinques kust med Guadelope som mål. 130 NM är ju ingenting. Vi ser alltid nästa ö även om den ligger 50 NM bort.
Tänk dig att se Skagen från Långedrag och inga grund, med stadig halvvind på 6 – 12 m/s. Det är som en stor hårtork i ett varmbad.
Tillbaka till dagsläget den 16 januari, så ligger vi på svaj i St Pierre på Martinque. Att se och höra hela byn och landskapet utan en kr i hamnavgift är skönt.
Vi seglar sedan vidare till Dominca, för att återuppleva gamla minnen från 1997.
Efter detta seglar vi till Guadelope för att hämta upp goda vänner.
Varma seglarhälsningar
Allt väl ombord.
Annette och Anders

15/12 Med fördröjning

Annette:
Målgången blev spännande. 4 minuter efter oss korsade ytterligare en båt mållinjen.
Efter målgången kom en ARC båt ut med Rom Punsch och frukt. Vi firade målgången med champagne och Rom Punsch.
Kändes skönt att äntligen vara i mål. Vi gick dock inte in och lade oss i hamn utan ankrade upp utanför för att få möjlighet till ett bad före frukost dagen därpå.
Efter frukost gav vi oss in till Rodney Bay där ARC personal välkomnade oss. Sopor som vi samlat på oss under Atlantresan hämtades. Stämningen var hög. Sedan började saneringen av båten. Efter 14 dagar till sjöss är det framför allt pentryt som behöver en ordentlig rengöring. Hela båten rengjordes dock.
Alla lakan och handdukar lämnades in för tvätt, även om vi kört några maskiner under resans gång.
Lunch i land. Kändes ovant att inte äta ur en djup tallrik med sked.
Första natten på 14 dagar då båten inte lutar eller vajar åt olika håll. Sköönt…
Gert:
Sista dygnet i ARC-seglingen bjöd på fantastisk segling. Vi gjorde 223 nm de sista 24 timmarna innan målgång. God vind, rätt segel och handstyrning och lite extra adrenalin gav en snittfart på nästan 9,3 knop sista 24 timmarna. Det var en av mina större seglingsupplevelser störta fram i natten med fullt ställ uppe (mer än 300 kvm) i nästan kulingvindar och ändå känna att man har full koll. Märkvärdigt bra segel, den där Parasailorn som Annette har köpt.
In i det sista (de 3-4 sista dygnen) tävlade vi mot en italiensk 65-fotare, Bradamante. Även om det här egentligen inte var en tävling så blev det ändå så över tiden. Att slå Bradamante med 4 minuter på mållinjen var häftigt!
Vi gick i mål strax efter midnatt och trots den sena timmen kom Tim Wright, båtfotograf, ute i en lite gummibåt och plåtade oss. Vi plockade ned segel och ankrade upp i bukten utanför marinan. Ett tips vi fått i Las Palmas, för att man ska hinna njuta av ankomsten och ta ett morgondopp när man vaknar. Osannolikt nog kom arrangörerna ut med en välkomstpåse mitt i natten. Där fanns kyld Rum Punsch, en magnum Heineken, en fruktskål, en keps och en regn-cape. De sista förstod vi inte riktigt hur man skull använda med resten slank ned ihop med lite Champagne och annat gottis. Det var stort att sitta och titta på fastlandet efter de sista 14 dagarna till sjöss.
Dagen efter tuffade vi in till marinan i Rodney Bay Marina. Den har de senaste åren tydligen genomgått en stor förändring till det bättre och hade nu plats för säkert 300 båtar av normalstorlek plus en kaj för super-yachts. Livet vid kaj skiljer sig dock inte så mycket mellan Rodney Bay, Borgholm eller Marstrand. Skyltarna på krogarna är på ett annat språk och människorna talar annorlunda, annars är det mesta sig likt så efter någon dag hade vi kajröta upp till anklarna, hade städat igenom båten och oss själva, köpt cyklop och fenor. Kort sagt vi var redo för etapp II på vår resa: semester i Paradiset.
Marigot Bay
Första anhalten var Marigot Bay, lite söderut på StLucia. En liten oas i en djup vik, där engelsmännen enligt historien gömde sin flotta för sin motståndare. Här fanns en liten gullig restaurang precis vid vattnet där vi njöt vår middag. På dagen hade vi gjort en expedition in mot landet, vilket var en lång vandring i uppförbacke och sol, belönad med en kall pilsner i strandkanten när vi väl var tillbaka.
Soufriere
På StLucia finns två höga sockertoppsliknande berg, Les Pitons. Vi försökte hitta ankarplats mellan dem men fick gå tillbaka till viken innan som låg utanför en liten by som heter Soufirere. Namnet kommer av svavelhalten i berget.
Här gjorde vi bekantskap med Steven, en av dessa båtägande entreprenörer som möter en när man kommer till en hamn här. Steven ordnade bojplats, sålde 3 fäsrak humrar som hans mamma tillagade med alla tillbehör och ordnade slutligen en guidad tur till de varma vattenfallen avslutat med en kort guidad tur genom staden som var helt befriad från turistanpassade besöksmål. Staden kändes helt genuin och gav en liten bild av hur människorna här bor och har det.
På torget hade de direktsändning för lokalradion och Anders blev intervjuad på stående fot. Inslaget filmades och skulle sändas på kvällen. När Anders i framtiden hänvisar till ”känd från radio och TV” så vet ni vart det kommer ifrån.
Vieux Forte
En skithamn kort och gott. Gunnar mönstrade av, vilket var tråkigt. Vi svingade 180 grader i ankarkättingen och drog av en avlastningslina som skulle tåla 3 ton. Mycket märkligt med vindar mellan 2-20 m/s. Orolig natt.
Bequia
En förtjusande ö där vi la oss i Admirality Bay och njöt av en god middag iland. Nästa dag var layday, dvs vi gjorde inte ett vettigt skapandes grand, mer än att njuta av omgivningarna, bada och hänga på båten.
Morgonen efter gick grabbarna runt ön med båten och vi gamlingar tog en promenad över ön till Friendship Bay. Ett litet paradis i sig, utan kommers. En strand, en bar/restaurang och sen var det inte mer. Till och med jag lyckades tagga ned och spendera någon timme i en solstol. Vi åt en utsökt middag hos de svenska krögarna och gjorde tidig kväll.
Kvällar
Kvälllarna ombord blir korta. Vi harm ed oss den svenska vanan att man går och lägger sig på sommaren när det varit mörkt någon timme. Skillnaden är att här är klockan då ca 21. Inget nattsudd här inte.
Mayreau
En liten gullig ö innanför Tobago Cays korallrev. Vi knallade upp på ön ioch på krönet av ön satt tre små skolflickor i 8-12 årsåldern. Deras mamma sa åt dem att visa oss utsikten. Sagt och gjort tog de var och en av oss i handen och ledde oss först till kyrkan och därefter runt knuten dör en otrolig utsikt över bl a Tobago Cays och Union Island öppnade sig. Det såg onekligen väldigt rart ut att se Anders och Claes med var sin ivrigt pratande liten skoltjej i handen. Dom ville inget hellre ön att få visa hur vackert det var. Vi pratade sedan en stund med dem och mamman och insåg snabbt att de kunde väldigt mycket mer om oss än vi om dem. ”Sverige ligger mellan Norge och Finland” – inte någon stans i Europa!
Tobago Cays
Hästskorevet i Tobago Cays är vida berömt och bjuder fantastisk snorkling bland korallrev, akvariefiskar (fast här är dom liksom inte i akvarie, vilket är konstigt) och sköldpaddor. Revet hindrar Atlantens vågor från att rulla vidre och man ligger för ankar innanför revet med utsikt rätt ut i havet. Bakom oss låg några idylliska små öar med sandstränder som hämtade ur en reklamfilm.
Mitt i alltihop dök det upp två amerikanska motorbåtar, tre våningar höga och med upplights, dowlihgts, högtalare och deckhand. Lite patetiskt men de dämpade sig framåt aftonen.
Vi beställde grillad hummer av Romeo och han dök upp med en sällsynt god hummer som han grillat själv och smaksatt med vitlök och annat gottis. Det var sällsynt gott och en stor upplevelse att sitta i solnedgången och njuta av detta.
Wallilabou Bay
Dags att vända kosan hemåt. Vi startade hyfsat tidigt på morgonen och njöt av fantastisk segling. 5-7 m/s och 6-8 knop. Framåt eftermiddagen nådde vi Willilabou Bay, där man spelade in stora delar av Pirates of Caribien. En del kulisser och husen skådespelarna bodde i står kvar. Tyvärr har ingen haft råd att underhålla eller gör något av det, så mycket kulisser har tagits bort. I och för sig himla fräckt att smälla upp kulisser hos folk och sedan bara lämna dem kvar. Fast man vet ju inte hur det där gjordes upp förstås.
Vi gick upp på den lokala baren där vi trodde det skulle vara happy hour. Det visade sig vara rabatt på en EC dollar på ölen och de som serverade verkade inte så happy så vi beslöt att äta ombord, där Oscar och Claes tillredde en suverän Ceasar’s sallad, till vilken Annette letade fram ett av de utsökta rödvin som gömmer sig ombord på båten. I detta fall i min garderob tror jag.
Efter middagen lite musik quiz. Ganska ojämn fördelning av musikkunskaperna i besättningen så det slutade med att domarna vann med en poäng.
Rodney Bay
Imorgon når vi tillbaka till Rodney Bay där Bosse Bergström, som tydligen är en berömd kock, bjudit in oss att delta i ett svenskt julbord på hans krog the Edge. Hemlängtan börjar tränga sig på. Jag pratade idag med Linn som berättade att det fanns gott om snö hemma. Svårt att tänka sig när man är här, men det ska bli härligt att komma hem och träffa familjen och fira en förhoppningsvis vit jul.
På lördag flyger Claes och jag ut till Martinique och vidare därifrån till Paris. Hemkomst till Arlanda söndag kväll.
Några tankar
En resa som denna gör man inte ofta. Först veckan av förberedelser på Kanarieöarna. Inte mycket rast och ro men ett bra sätt att förbereda sig samtidigt som vi bunkrade båten.
När vi väl gav oss iväg kände i alla fall jag mig redo. Det gav också möjlighet att vara helt närvarande hela vägen över. Jag tror aldrig att 14 dagar i mitt liv gått så fort, men jag njöt av varje stund.
Efter att faktiskt ha seglat till en annan kontinent över 4 tidszoner var det väldigt skönt att få uppleva den nya kontinenten och ta det lugnt som vi gjort. Här är vackert, varmt, trevligt, gott och det mesta som man kan önska sig. Nu känns det dock väldigt lagom och suget att få åka hem till familjen och med lite nya ögon hitta rätt i vardagen igen. Perfekt timing!
Det är en mycket nöjd man som sätter sig på flyget på lördag!