Paradisöarna (Islas Cies) som vi nämnde i vår senaste blogg krävde 1 månads pappersarbete för att besöka för ankring, då de är naturpark.
En vänlig Australiensare vi träffade på hamnkontoret hörde vårt samtal där ang. öarna och han nämnde att han just legat där i 5 dagar utan tillstånd.
Vi seglade naturligtvis dit. Vi vet nu att det går att ligga där 2 dagar… och att stanna längre vore heller inget fel beslut.
Långa härliga vandringsleder, vilka alla slutade på samma uteservering med utsikt över stränder och havet.
För att komma till Kanarieöarna går det inte att stanna i Paradiset.
Väderrapporten gav underlag för segling.
När vi lättat ankar pekade kurslinjen och vind indikatorn åt samma riktning, men åt motsatt håll. Motvind IGEN! Och det dröjde inte länge förrän också tät dimma gav oss nya utmaningar. Belöningen kom efter lunch, sol, värme, slör 8 m/sek och då åkte mössa och sockar av.
Med 8 – 9 knop kom vi i god tid före mörkret till Leixões, men efter hamnkontorets öppningstid.
Portugal är noga med skeppsdokument, men så länge vi låg vid Visitors Pontoon kunde vi gå i land.
Tänk vad telefon och VHF ger möjlighet till problemlösning. Alla är dessutom både vänliga och Mycket hjälpsamma. Vill man dessutom ha en Berth på 17,6 meter, verkar det konstigt nog inte som ett problem tvärtom.
Harbourmaster vet väl att hans lön oftast kommer från harbourfees.
Figuera da Foz blev en positiv upplevelse med bl.a. en Guide på Turistoffice som kunde en hel del om svensk fotboll i synnerhet jämfört med oss…
Med ett bra elsystem kopplade vi inte in landström direkt och väl var väl det då ett fel i landströmmen gav 380 Volt i stället för 220 Volt.
En holländare vid bryggan fick en brand i sitt elsystem.
När vi bunkrat kändes Nazaré 35 M bort, som en lagom etapp då vi kom iväg först kl. 15.
Först kom harbourmaster, en engelskman som med pipan i mun såg ut som en lolypop, Han gav oss en plats och meddelade att snart kommer Polizia, därefter registrering på hamnkontoret, därefter ny registrering hos gränspolisen och därefter dag 2, check out hos ytterligare en med axelklaffar för att få deposit och betala hamnavgift. När det tar 15 minuter att skriva ut ett kvitto och 4 ggr talat om längd på båten känns det underbart att inte ha bråttom, även om dags etappen är 65 sjömil till Cascais utanför Lissabon.
Det visade sig vara en segling innehållande mer än 65 M.
Med 4-7 m/sek i rapporten och verkligheten slörade vi hela dagen med 6-9 knop. Ca 5 M från Cascais fick vi en riktig körare på 23 m/sek, något som vår Genaker inte gillade till skillnad från segelmakaren i Marina de Cascais, som ett par ggr i veckan får in sönderblåsta segel för reparation.
Det är helt enkelt ett blåshål JUST DÄR!
Ingenting om detta i Pilot books eller i väderleksrapporten. ”Alla” i hamnen bekräftar att så är det alltid där.
Medan vi väntat på reparationen har vi handlat dykutrustning med hjälp av José.
José är technical ingeneer på Princess Cruiser Line, bjuder oss på Sightseeing, men vi nöjer oss med en tur till dykbutik.
Vi får goda råd av José och efter ett tag får vi veta att vår José har 5000 dyk timmar och är proff instruktör, jobbat med dyk på oljeplattformar och hittat diamanter i Orinocofloden.
När all dyk utrustning är inhandlad, vi var i 3 butiker, en hel dag i Lissabon, ville José testa att allt verkligen fungerade. Dykning kräver säkerhet.
Kompressorn vi nyinstallerat, är gjord för 300 Bar tryck. Dyk utrustningen är för 200 Bar.
Nu går det ytterligare 10 samtal och 2 dagar för att få detta att stämma. Vi undrar hur vi fixat detta utan vår portugisiska vän, chaufför, tekniker, dyk instruktör och som dessutom gör det ”for Friendship”?
Hela tiden händer det så mycket så att en bloggrapport knappt blir till.
Vår ambition är definitiv att skärpa oss.
Nu går kompressorn till kylen och frysen i stället för värmarna och flugsmällaren ligger redo.
Vi har nu 225 Bar i dyktuben och hoppas att använda den luften till annat än att ta rep ur propellern.
Har hyrt bil i dag för att spela golf och åka till Sintra, sen får vi se vart det blåser.
Annette och Anders
